Kampen om att få behålla ett värdigt liv!

Jag har en Pappa som för snart 9 år sedan råkade ut för en stroke. Han överlevde tack vare sin vilja och goda fysik.  Nu 9 år senare så blir han straffad av Sveriges sjukvård/socialstyrelse/försäkringskassan just för sin vilja och sin goda fysik.

Lars som min pappa heter har haft assistans under alla sin 9 år efter sin stroke och senare i år fyller han 63 år. Nu när hans sjukdom börjar ta ut sin rätt så vill högre instanser dra in hans stöd.  Det senaste året har han fått epilepsi anfall, problem med att tömma blåsan och hans friska ben börjar ge upp. Givetvis finns läkarintyg på dessa saker så det är inget vi i familjen hittar på för att han ska få behålla sin assistans.

Pappas stroke gjorde även att han lider av total afasi, vilket menas att han varken kan läsa, skriva eller förstå allt som sägs.

Som inte det vore nog så är Lars högra sida helt förlamad och för att vara lite hård helt i vägen för honom. Så han kan inte tillaga mat själv, skära upp mat själv eller dela sin mat som han själv önskar.

Pappa har även svårt att klara sin hygien själv då han enbart har 1 arm/hand att använda. Han vill själv men han kan helt enkelt inte. Han vill som oss andra vara självständig men han har sina begränsningar som han fortfarande inte riktigt vill acceptera.

Kommunen/försäkringskassan som utdelar assistans stöd tar absolut inte hänsyns till den psykologiska delen av hans sjukdom. Han ska vara delaktig i alla vardagssysslor men hur roligt är det att ALLTID misslyckas med det man företar sig? Hur roligt är det att gå till jobb varje dag och misslyckas varje dag under 9 år? Inte många som hade klarat det tror jag i alla fall.

Där är 3 saker som fortfarande ger Pappa riktig livsglädje. Detta påverkar givetvis  

Den första är att han pga sin goda fysik kan trampa runt på sin 3-hjuls cykel. Han kan cykla för att vänster ben fortfarande är starkt och hans hjärta fortfarande är som en 30 årig. Detta blir han givetvis straffad för. För kan man cykla 25 km om dagen så kan man klara resten av vardagen?

Tack vare cykeln så har pappa fortfarande en otroligt bra fysik och har sparat skattebetalarna miljoner kr.

Cykeln har han själv fått betala då den inte räknas som ett transportmedel. Det är enligt kommunen bättre att ta färdtjänst hem till mig för att ta en kopp kaffe än att själv transportera sig.

Den andra saken som ger pappa livsglädje är min farfar (lars pappa) fortfarande är vid liv och i otroligt god fysik för att vara 89 år gammal.

Då dom bor 250 meter från varandra så äter dom alltid middag tillsammans på fredagar och lördagar.  Farfar gör även många ärenden åt pappa (som han själv inte klarar av) och får pappas liv till att fungera bra.

Detta är något som kommunen ser som ett problem, att hans pappa vill hjälpa sin son så mycket som han gör. Jag kan hålla med om att farfar ibland går över gränsen, men vem gör inte det för sina barn?  

Den tredje saken som ger pappa livsglädje är oss barn. Han har 3 barn, Jag Patrik, min lillebror Pontus och min lillasyster Sophie.

Enligt kommunen så tävlar alla på hög nivå och Lars är med varje helg och kollar på våra tävlingar. Då fakta är att enbart jag tävlar och jag tävlar runt om i världen. Så det är ett fåtal gånger pappa verkligen kan följa med och titta.

Men ska man bli straffad för man vill följa sina barn på olika aktiviteter avsett vad det är? Ska detta även påverka hans hygien som han inte klarar av?

Det är dessa 3 sakerna som gör pappas liv värdefullt och tillsammans med sina assistenter har han ett bra liv även om det är hårt.

Nu vill dom alltså ta bort hans 8 timmars stöd varje dag och ersätta det med hemtjänst som kommer på tider som passar dom, inte pappa. Det är nya personer som kommer komma varje dag vilket kommer göra pappa förvirrad och säkerligen irriterad.

Nu ska han klara laga mat själv, klara sin hygien själv, hoppa upp på sin cykel själv, försöka kommunicera med familj och vänner själv utan att kunna tala, kunna köpa saker själv utan att kunna berätta vad han menar.

Han ska även försöka larma efter hjälp på ett larm han varken förstår vad det är eller hur man använder det. Det är ungefär som att be en förlamad rullstolsburen person att springa milen eller be en blid läsa en bok. Det är samma för pappa han förstår inte allt som sägs men ändå kräver folk att han ska förstå!

Hans assistenter har lärt sig ett eget språk tillsammans med pappa så dom förstå han ganska bra men där uppstår alltid problem. Dessa ska han försöka lösa själv.

Hygienen klarar han inte själv och jag anser att ett värdigt liv är att ha en god hygien. Detta ska också tas ifrån honom.

Hans ålder gör att han inte blir bättre utan tvärt om, han blir sämre för varje år. Nu vill alla instanser lägga allt ansvar på han själv, saker som han vill klara själv men helt inte klarar.

Dom lägger även över ansvaret på hans 89 årig pappas och oss 3 barn. Där 1 är ute och tävlar, 1 bor i Malmö och den sista bor i Göteborg. Vad händer den dagen då farfar går bort och inte kan göra det hästjobbet han gör idag?

Istället för att ge pappa ett värdigt liv efter sin stroke så tar dom bort allt hans assistenter har byggt upp tillsammans med honom. Dom tar bort hans liv rakt upp och ner. Han är för frisk för att vara sjuk men för sjuk för att vara frisk. Kommunen har nog aldrig träffat en så sjuk person som vill så mycket. Så istället för att hjälpa så kan man stjälpa.

Det värsta är att där finns 1000-tals personer som sitter i sämre sits än pappa. Jag vill bara förmedla min syn på detta sjuka system som ska hjälpa folk!

Alla är värdiga ett värdigt liv!

Tack för ni läste!

Familjen Ericsson

PS. Är det någon som har bra tips på hur man kan gå vidare i fallet så får ni gärna höra av er!